Vad är Vänskap ?
Har tänkt på det där med vänskap. Kan inte komma fram till någon annan slutsats än att en vänskap måste bygga på tillit, respekt och bådas goda vilja. Det fungerar inte annars. En vänskap dör om bara den ene förväntas ge hela tiden. Logiskt om man tänker efter, men hur självklart är det egentligen? Kan man förvänta sig att en vän blir glad åt ens framgångar eller måste man förvänta sig motsatsen? För att inte bli ledsen. Är det självklart så att om jag blir glad å den andres vägnar så måste han/hon bli det för mig? (nu menar jag inte att alla ska klappa i händerna åt mina framgångar utan bara att bli accepterad trots att det går bra inom vissa områden utan att bli nedtryckt med en massa negativa kommentarer)
Många verkar ta för givet att en vän bara ska finnas där när man behöver den - man ska inte behöva ge någonting tillbaka, inte ens när allt ordnat sig och allt är bra igen. Man bara travar vidare i livet. Glad i hågen, utan att fråga sig hur den andre har det egentligen. Hur situationen påverkat den andre och hans/hennes liv. Eller om han/hon behöver hjälp med något i sin tur.
Munnen går oavbrutet på vissa utan att dom egentligen pratar med en - dom pratar till en - och det på ett ganska otäckt sätt. Dom hör inte vad man säger, knappt att man säger något överhuvudtaget. Det är mindre viktigt. Bättre att överrösta så att man i alla fall får fram den egna åsikten - för säkerhets skull. Kan man glänsa så måste man väl?!! Gud förbjude att man inte skulle vara insatt i absolut allt, vad skulle man annars vara värd på en skala?!!
Har det senaste lyckats råka ut för detta fenomen - senast idag - men vem har inte det, å andra sidan?! Det är bara det att det blir svårare och svårare att acceptera. Vet inte om det har med åldern att göra eller varför det känns sådär - man känner sig utnyttjad så till den milda grad att det inte finns ord. Tillintetgjord, överkörd och ledsen.
// Loove ♥
